Då många företag nu verkar i en digital värld blir det allt oviktigare var vi arbetar, säger nomadiska futuristen Ben Hammersley från ett kontor någonstans i världen
Det var enklare när vi hade maskiner. Du kan ja sparka på maskiner. De har en viss tyngdkraft – en vikt som är svår att ignorera. Om du driver ett företag som tillverkar saker, böjer metall, formar trä, eller gör former av plast, ja då kommer du att ha maskiner, stora skrymmande saker som kräver sin plats på jordens yta. Du behöver en fabrik, en plats, ett fysiskt ställe någonstans för att de ska slå rot, stå stabilt och stöta ut sina varor. Du behöver en plats, och när du väl har en plats blir allt annat enkelt.
Saken är att maskiner är ganska gammalmodiga nu för tiden. För många består arbetet mer av att trycka på tangentbord än att pressa metall. Och i och med det sätts behovet av en specifik arbetsplats på allvar i fråga. Visst, som alla som har investerat i en riktigt fin stol, eller ett stående skrivbord eller en superläcker treskärmsuppsättning kan intyga om, det kan vara fördelaktigt att ha saker som inte får plats i en väska, men då handlar det inte så mycket om viktig industriell infrastruktur som om ergonomi. De är inte direkt samma sak.
Arbeta i ett moln
Nu när helt nätverksbaserat kunskapsarbete gör entré ifrågasätts alla former av befintliga antaganden om hur ett företag ska vara. Arbetsplatsen är den mest uppenbara. Jag måste ha en fysisk adress för mitt företag, eftersom banker och myndigheter behöver detta för ett fält i någon databas, men i själva verket finns inga andra behov. Jag får ingen post, utan varje korrespondens kommer elektroniskt. Jag handlar inte med fysiska varor, så det finns inget lager att leverera till eller färdig produkt att skicka ut. Och även om jag skulle, låt oss säga, bli föremål för ett tillslag på live-tv av uniformsklädda statliga tjänstemän som hoppas kunna bära ut lådor med bevis om allvarligt internationellt bedrägeri eller något skulle det bli en pinsam väntan medan de måste skriva ut allt först. Jag har inget arkivskåp … och inte heller någon skrivare faktiskt.
All min infrastruktur är inte bara digital, utan det är också svårt att ange den faktiska platsen för de digitala sakerna. Googles moln är till exempel värd för min e-post, men datan delas upp på deras maskiner i datacentraler runt om i världen. Dessutom flyttas de runt. Om du loggar in på din Gmail från ett visst land under ett tag, så kommer Googles system att flytta dina saker till en datacentral som är närmare dig geografiskt, men gör det automatiskt och utan specifikt tillsyn. Att fråga Google var du har dina saker och i vilken maskin är som att fråga himlen var vädret är; det är överallt.
I en digital värld kan man jobba var som helst och överallt
Övervinna fysiska avstånd
Det här väcker alltså intressanta frågor om bolagets karaktär. Om arbetsplatsen är ett påhitt som endast har betydelse för en databas, har det verkligen någon betydelse var den är? För mig och en växande andel av entreprenörer är svaret nej. Faktum är att mitt företag, som består av en engelsman som bor i LA och flera anställda som arbetar från Kina, Nya Zeeland, Thailand, och sedan två typer som jag inte är helt säker på var de befinner sig i år, men som verkar vakna i lagom tid för Singapores tidzon, har inte säte i något av dessa länder.
Juridiskt bor företaget i Estland, den baltiska nationen med den mest sofistikerade, digitala infrastrukturen i världen. Den estniska myndighetens infrastruktur är helt online. De använder sig av ett id-kort utrustat med ett chip som ger mycket stark krypto, och de senaste åren har de erbjudit kortet till ”e-invånare” var som helst på jorden. När du väl har ett estniskt id så kan du skapa ett EU-företag, öppna ett bankkonto för ditt företag, driva ditt företag och betala dina skatter från var som helst på jorden. Jag har varit i Estland två gånger – det är väldigt trevligt och jag rekommenderar det, särskilt på våren – men det var inte nödvändigt för mitt företag.
Lösgjord från London
I slutet av 1990-talet, när den digitala revolutionen kom, handlade en av nyckelfraserna i dotcom-läran om hur fysiska avstånd skulle övervinnas (”death of distance”), dvs. hur intressegrupper skulle formas utan hänsyn till nationalitet eller ort och därmed göra de senare irrelevanta.
Historien har hittills inte kunnat uppfylla den sista delen, men att den första är mer sann än någonsin. Företagets adress är helt lösgjord från den plats där de anställda arbetar, och de är i sin tur helt frigjorda från de arbetsredskap som de använder. Om jag skulle hälla kaffe på den här bärbara datorn under de närmaste minuterna, med dess molntjänster och lagring, kunde jag låta köpa en ny med samma programvara och annars precis likadan i tid för arbetsdagens början. Det är således en berättigad metafysisk fråga att undra var min dator är, även om jag i denna stund känner hur den vilar i mitt knä.
Medan det alltså förblir sant att jag måste ha en adress, handlar det i slutändan om andra skäl. Platser dit man kan gå, platser för att sitta, träffa andra och samtala, platser där man kan få kaffe och bandbredd – de platserna är mycket viktiga. Givetvis en e-postadress och kanske ett telefonnummer för de människor som är konstiga nog att ringa samtal 2018, men en fast företagsadress verkar vara den sista onödiga reliken från 1900-talet. Så länge mitt företag inte har maskiner, varför behöver jag då säga var jag skulle ställa dem?
Ben Hammersley är en brittisk informationsteknolog, journalist, författare och programledare, baserad i London, Storbritannien
